Hawaii-resan . . . fredag 12 augusti - sö 13 augusti

en sista blick över Oahu innan avresa

annu glad och ovetande om övervikt
(på resväskan alltså .)

Jaha - hemresa idag.

Sigrid körde mig till flygplatsen när Brent kommit hem och när jag hittat incheckning o sånt, så skulle man väga sitt bagage - inte helt överraskande så hade jag övervikt - 7lb (pound) - min väska vägde 57 lb och max var 50 lb.

Jag blev hänvisad till en särskild monter där en mycket trevlig kvinna talade om för mig att det inte går för sig att ha sååå mycket övervikt, ett par lb hade väl vatt ok, men nästan 10 - icke. Jag försökte tala om för henne att om jag öppnar väskan så kommer jag inte att få ihop den igen, sa att min dotter hade hjälpt mig att packa och att hon fick sitta på den för att vi skulle kunna stänga den - det tyckte hon lät kul - men hon undrade var min dotter var nu och om hon inte kunde komma och hjälpa mig igen, tyckte att jag skulle ringa och be henne komma tillbaka - nej det går ju inte, sa jag, hon är ju redan långt iväg - så den trevliga kvinnan gav mig ett trevligt ultimatum - att jag skulle ta bort tre kilo (7lb) eller betala 400 dollar för övervikten - nja, jag förklarade att jag inte hade några pengar kvar och att jag inte kunde betala så den trevliga tålmodiga leende kvinnan tyckte att jag skulle ta och fundera på hur jag ville göra och återkomma igen - men eftersom flyget inte skulle vänta på mig medan jag funderade så var det inte så mycket att fundera på.

två månader tillsammans men inte på samma kort kom vi på

Jag hade inget annan val än att öppna väskan och ta ut lite grejer - som jag förresten mycket väl kunde lägga i ryggsäcken enligt den trevliga kvinnan - det gick bra. Så jag drog mig till en vrå och öppnade väskan lite försiktigt och med stor tveksamhet - och den bara expanderade och kläderna växte och växte - jag tog i alla fall bort två par skor och lite annat som jag vägde till 6,8 lb, kvinnan nickade glatt och godkände, varpå jag stoppade tillbaka ett par skor i resväksan igen och hoppades att det ändå skulle räcka - och ja, så gällde det ju att få ihop det hela igen - jag är ju lite tyngre än Sigrid så nog fick jag ihop den med lite hjälp av diverse ord som inte kan stavas, och så snabbt igen med blixtlåset innan den svällde igen. Tur att den gula remmen tvärs över håller ihop hela väskan - jag blev godkänd och fick mitt boardingpass och kunde gå ombord. Den mycket trevliga kvinnan talade om för mig att gränsen för maxvikt är till för dem som ska lyfta väskorna ombord på planet och har inte så mycket med själva totalvikten att göra - det är väl ok - bra att de tänker på personalen och det gick ju ändå bra för mig :). Min ena ryggsäck blev bara 3 kg tyngre.


Planet lyften enligt tidtabellen kl 21.05, och det skulle ta fem timmar till San Fransisco. Jag hade fönsterplats och fick se hela Honolulu upplyst av gula gatljus så det såg ut som om hela staden badade i guld, och fullmånen lyste så vackert över alltihop. På denna flighten kunde man bara köpa snacks o sandwich med kontokort, och det betyder extra bankavgifter, så jag köpte lite bananchips o juice innan jag gick ombord för att ha att knapra på. Jag tittade lite på film och slumrade till lite så tiden gick ändå ganska fort. Vi landade en halvtimma före utsatt tid och kapten ursäktade sig för att det var ingen personal där ännu som kunde ta emot oss :) Klockan var nu bara 04.30 i Frisco.

Klockan 06 var det dags för nästa flyg vidare mot NewYork, från gaten intill, så det är smidigt att byta plan. Det var trångt på startbanan - vi hade sex plan som stod i kö bakom oss när vi skulle lyfta.





Himlen började skifta färg och man anade en kommande soluppgång - det var så vackert. Flyget till Newyork tog 5,5 timmar och jag knaprade på bananchips och tittade på filmer och försökte vila o sova lite - för mig var det ju egentligen fortfarande natt enligt Hawaii-tid.  Ofta är det ganska kallt på planen, så jag hade en egen filt med mig som jag burrade in mig i. Toalett är inte att tänka på då man har fönsterplats eftersom de två andra då måste resa på sig, och vi svenskar vill ju inte besvära i onödan (ens om man är nödig - hi hi) men som tur var så var jag inte heller nödig.

faktiskt ganska gott och välkryddat

Vi landade i NewYork kl 14.35 och hade tre timmar innan nästa flyg till Köpenhamn, också nästan från gaten intill, så visst är det smidigt. Inga förseningar hittills. Hade köpt mig en bagel och juice till frukost men på detta flyget fick vi lite mat senare. Flyget till Köpenhamn tog 8 timmar och vi landade där 07.30, men det är inte särskilt bekvämt att sitta stilla i åtta timmar. Så småningom fick vi lite mat - kyckling eller kött? - nja, finns det inget vegetariskt frågade jag och till min stora glädje fanns det nåt vegetariskt - rätt så gott också.

Snart blev det natt utanför och det släcktes i planet och de flesta försökte nog att sova - lyckades slumra tll lite då och då - men man skulle verkligen vilja sträcka ut benen lite - vem farao har bestämt att man ska ha så lite benutrymme i planen - upp till kamp och vägra flyga!!!

Framåt morgonen fick jag se världens vackraste soluppgång där uppe ovanför molnen och jag svor långa ramsor för att batterierna i kameran la av precis när det var som vackrast - fast jag njöt ändå av det vackra, trots svordomarna. Till slut kom jag på att jag hade ju kamera i min mobiltelefon, men den låg i ryggsäcken som låg i bagageutrymmet ovanför - men grannarna var vakna och jag frågade lite snällt om han kunde ta ner min ryggsäck så jag fick ta ur mobilen. Jaha - men då hade ju nästan allt det vackra redan försvunnit - men jag hann ta några kort när solen liksom exploderade och hela himlen badar i ljus. Jag såg hur solskivan rörde sig och steg uppåt och det var så fantastiskt och är så livgivande - och ja - jag skulle nog säga att man kan känna en gudomlig närvaro - ljuset har återigen övervunnit mörkret.

Till min stora överraskning fick vi också lite frukost, en nånting-vad-den-nu-heter, lite melon och en kopp te - det satt gott så här dags en timme före landning i Köpenhamn

.

Väntade ca 1½ timme i Köpenhamn på tåget till Växjö - var faktiskt ganska pigg ändå - det är söndag och jag undrar lite vart lördagen tog vägen - känns som om jag åkte från Hawaii igår - eller var det i förrgår? -det är lite konstigt det där med tidszoner - så när var det lördag egentligen? (hos Sigrid är det ff lördag kväll)

Tåget gick också i tid och - över alla under - inga förseningar alls. Men det är KALLT här hemma - jag tog fram min lilla filt och virade in mig i den - och funderar på när jag ska ha alla fina sommarkläder jag köpt - det är liksom inte sommar här längre (och har knappt varit heller har jag förstått).

hi hi - satt längst fram i tåget och tog kort på lokförarplatsen

På den långa hemvägen har jag ju också haft tid att reflektera över min resa och jag är så tacksam att jag har kunnat göra denna resa - och att jag fått tillbringa så mycket tid med Sigrid o Brent och ta del av deras vardagsliv, se vilken miljö de lever i, hur det ser ut hemma hos dem mm. De fungerar så fint tillsammans och nu får de vara lite för sig själva igen -hi hi.

tavla som jag köptte till dem

Och jag är helt nöjd med min resa till detta Paradis som jag förmodligen aldrig hade kommit till om inte Sigrid bott där och om inte Brent skulle ha åkt till Afghanistan - nu behövde han ju aldrig åka och då blev det ju inte riktigt som vi planerat men jag skulle  ändåsäga att det blev bättre, för jag fick chansen att lära känna Brent lite mer - han är en lugn o fin kille med fina värderingar och det märks att han älskar Sigrid mycket, och jag gillar min svärson. Vi tre har gjort en massa trevliga, roliga saker tillsammans som Sigrid o jag kanske inte skulle ha gjort annars. Och att Sigrid fick ett jobb som hon trivs med var ett stort plus, det ger henne en egen ekonomi (att köpa mera kläder för - ha ha) Hon blev ju även erbjuden jobbet på Waldorf igen, men vill hellre stanna kvar i butiken i Kailua.

Karins mest saknade

Ja, och jag kommer att sakna bergen, träden, blommorna, de sköna svala kvällarn, att gå på hike (ha - jag har faktiskt gått ner några kilon), det varma havet (obs - ej sanden) men dock stranden, solen (men inte att svettas), fågelkvittret, suset i palmerna - jag har så många fina minnen att plocka fram och massor av kort att titta på - jag kommer att sakna Sigrid också, men det är lättare nu när jag varit där - så ja, det har varit en helt underbar sommar för mig i år. Kostat pengar - ja, men värt varenda cent och dollar.


Och i och med detta så är både min Hawaii-resa och min blog avslutade. 

Sigird och Brent - MAHALO ♥♥♥

Aloha